Efter valet november 2016
Kvacke och Pjotr den Store i Ryssland hade funnit varandra direkt när Kvacke installerat sig som president den 20 januari 2017 i Vita Huset. De träffades några gånger på Kvackes ranch i Oregon och på Pjotr den Stores slott nära St. Petersburg. De åt gott och roade sig som det anstod två kungar. Det var under dessa förbrödringar som tankarna på att rita om världskartan började ta sin form. Pjotr klagade över de stora kostnaderna att hålla igång sitt stora rike, t ex Sibirien, stort och väldigt men helt värdelöst, med en befolkning som var helt ointresserad av vad centralmakten bestämde sig för. ”Nej” sa Pjotr jag är Europé och skulle hellre låta Sibirien klara sig själv. Det var då Kvackes djävulusiska plan tog sin form. ”Du får tillbaka Östeuropa, därtill Skandinavien och Danmark och vi jänkar tar hand om Sibirien.” ”Jag vill ha Grekland också”, sa Pjotr. ”Topp”, sa Kvacke, ”det skålar vi på.” Tisdagen därpå skickade Pjotr iväg hela sin Östersjöflotta mot Gotland understött av kärnvapenbestyckade flygplan. På onsdag morgon hissade man den ryska flaggan i Visby utan att ett skott behövt avlossas. Från Gotland var det nu lätt att komma åt både Baltikum, Stockholm och Helsingfors, ryska fallskärmsoldater sattes in längs hela Norrlandskusten, inga Natoflyg syntes så långt ögat kunde nå. Kvacke hade hållit sin del av avtalet. Sibirien invaderades tre dagar senare, på lördagen den 12 februari 2017 av vänligt sinnade trupper utan identitetsflagg, trupperna bestod till hälften av jänkare och till hälften av ryssar. I varje stad som intogs restes den amerikanska flaggan till ackompanjemang av hurtigt slagverk och blåsorkester. I gathörnen ställdes stora bord upp där man serverades både vodka och amerikansk öl och stora Texasbiffar varvat med ångande Borsjtjsoppa.
Men man hade helt glömt bort att i Sibirien hade mongolerna styrt i evinnerliga tider och aldrig erkänt sig besegrade av några korkade ryssar, än mindre ville man låta sig styras av amerikanska mesryggar som knappt kunde rida barbacka
–———————————-
Gorb reste sig upp ur sängen, vi gick förbi restaurangen och tog någon kilo bananer var för att sedan gå och hämta ut Gorbs Sultan de lux säng. På något vis lyckades vi baxa upp sängen på delorean-bilens tak för att sedan köra iväg i riktning mot Ängsjöbadet.
Mongolerna på språng
För att fira den lyckade rockaden hade Pjotr åkt iväg till sin nyvunne vän Kvacke för att de båda skulle få roa sig kungligt. De hade hyrt Disneyland en dag bara för sig själva sina familjer och säkerhetsvakterna, dagen därpå skulle de åka segelflyg över Niagarafallet och brottas med björnar, den sista dagen skulle de rida rodeo och sen avsluta kvällen med blues på Jills veranda. Härliga tider, strålande tider tänkte Pjotr där han satt på toppen av Disneylands största attraktion, bergochdalbanan ’Kalle Anka’ när hans säkerhetsvakt sträckte honom en mobil, bäst du tar det här.” Pjotr här.”
På andra sidan luren hördes hans förtrogne vän Dependlör stamma ”De vägrade å stanna å nu står de här.” ”Vilka de?” ”Mongolerna!” Pjotr höll i sig i en kraftig sväng. ”Vart står de?” ”På röda torget, de är 1300 stycken pansarvagnar som belägrat Kreml.” Väl nere på marken blev det bråda tider för Pjotr. Mongolerna, eller mer korrekt, de mongoltrogna, hade visat sig varit mer än hälften av de ryska militärerna i Sibirien. När Pjotr beordrat trupperna att dra sig tillbaks till väster om Ural hade de lydigt lytt order, men eftersom de inte fick några ytterligare order när de väl nått Jekaterinburg än att ta det lugnt några dagar i väntan på nya order, så hade de tänk att de nu kunde passa på att roa sig på egen hand i huvudstaden när nu husbonden ändå var bortrest.
Väska på villovägar
Pjotr tog rådigt tag i situationen. Visserligen hade nu mongolerna intagit Kreml men Pjotr var fortfarande i besittning av portföljen med koder till kärnvapenrobotarna… i alla fall den ene, erinrade han sig, den andra fanns i tryggt förvar hos hans förtrogne vapendragare björnkramaren Ugor Batu som han träffat nära gränsen till Mongoliet där de båda kamperat några veckor och supit och jagat björn.
Stackars Ugor, han drevs nu av dubbla lojaliteter. Hans gode vän Pjotr som han supit så många gånger tillsammans med hade ringt och bett om hjälp. Men mongolerna hade väntat på det här ögonblicket i århundraden. Vad skulle han göra med portföljen han fått av sin vän? Han stoppade ned den lilla portföljen i sin nyinköpta ryggsäck. Jag får åka till Moskva, jag tar tåget så kan jag i lugn och ro tänka igenom vad jag ske göra. Kommer tid så kommer råd, som hans gamla mor Baba brukade säga. Nu bar det sig inte bättre än att hans kära fru Nina köpt två identiska ryggsäckar. En till Ugor och en till deras son Ivan.
——-
Gorb bromsade in bilen så att gruset yrde på den stora parkeringsplatsen vid Ängsjöbadet.” Kom så skall jag visa dig en del roliga leksaker” ropade Gorb. Vi följdes åt fram till en lekpark där Gorb ivrigt hoppade upp på en linbana som var uppspänd mellan två träd. ”Så här kul hade jag det minsann inte när jag var inspärrad på zoo, det var verkligen ett lågbudgets-zoo, vill du kanske höra mer?”
” Ja mer än gärna” sa jag ivrigt, för nu hade Gorbs historia verkligen lyckats fånga mitt intresse.
På zoo
Murphys lag som säger att ju mer kladdig en smörgås är desto större chans att den faller med påläggssidan ner var nu framme. Ivan skulle iväg på en klassutflykt till stadens zoo för att studera djurens beteende. Han packade några frukter och en chokladkaka i sin ryggsäck och skyndade iväg till bussen. Etologi-lektionen gick snabbt. Ivan hade tur då han blivit lottad att sitta i aphuset och studera gorillorna tillsammans med Irina. Ivan hade alltid i hemlighet varit svag för den rödlätta flickan med sitt smittande skratt och de vackra ögonen. Efter att ha suttit i aphuset två timmar och nogsamt antecknat apornas göromål så föreslog Irina att de skulle gå och köpa sig varsin glass. ”Perfekt med lite avbrott ”sa Ivan, ”vi går ut ett tag i solen.” Gorb, den manliga patriarkhannen noterade att människor nu gått iväg men att den ene glömt sin ryggsäck. Det luktade gott om rycksäcken. Bäst att undersöka närmare. Gorb tog en käpp och lirkade ryggsäcken närmare mot buren så att han kunde nå den med fingrarna. Det var lätt att dra fram frukten ur ryggsäcken, men något glimmande fångade också hans blick. En liten tunn silverfärgad portfölj som glittrade av ett slags glaspärlor. Ja Gorb kunde ju inte veta att glaspärlorna var 24 karats diamanter. Han fiskade till sig portföljen som lätt gled in igenom gallret. Efter lite trixande öppnade han portföljen. Innanmätet liknade plattorna som djurskötarna brukade roa honom med när de ville lära honom att trycka på olika symboler för att få godis. Ivrigt tryckte Gorb på skärmen. Mackapären började susa och vissla och bildskärmen tändes. En röst pratade med Gorb ”Generalmajor Björk här, är du säker på koordinaterna 1: 1 :0 ?” Gorb muttrade något obegripligt. Björk tolkade detta som ett jakande, men han tyckte att Pjotr såg ovanligt gorillaaktig ut idag. Ja faktiskt till och med mer än vanligt.
Gorb och mongolerna
Efter att Gorb tryckt på avfyringsknapparna så var atomkriget igång. Antimissilsystemen sattes igång men en förlupen bomb träffade Pearl Harbor på Hawaii. Varken Kvacke, Pjotr eller någon annan i atomklubben erkände sig ansvariga men när väl Pearl Harbour träffats så kunde inga diplomatiska ansträngningar i världen hindra en fortsatt upptrappning. De smarta snabba datorerna startades och spelade snabbt sina simulerade drag som de övat 1000 tals gånger, den enda lilla skillnaden var att denna gång så var missilerna riktiga. Ugor Batur satt på tåget till Moskva när himlen lystes upp av ett väldigt sken. Märkligt. Hur kunde det vara åska i februari? Ugor sträckte sig efter sin ryggsäck för att ta fram sin kaffetermos, men vad var detta, en bok av Konrad Lorenz om primaternas kärleksliv. Aha, Ivar hade nog råkat lägga ner sin bok i hans väska. Ugor letade efter sin portfölj men fick bara tag i Ivans sportkläder. Ivan kunde väl inte… mer hann inte Ugor tänka innan tåget sveptes i väg av en tryckvåg rakt upp i luften som vore det en vante.
Gorb satt samtidigt i sin bur och började tröttna på sin nya leksak. Förutom att en blekfisig ung man med för stor mössa dykt upp på en bildskärm så hände inget spännande och ingen mat dök upp ur några gömda fack. Gorb slängde irriterad iväg portföljen, men just då kom ett försenat resultat av det idoga tryckandet. Marken skakade, allting skälvde och hela aphuset föll i bitar. Gorb hade turen att ha ett kraftigt pannben, han klev nu ut ur sin bur som en fri apa.
—–
”Precis så gick det till när jag slapp ut ur det där eländiga fängelset. Jag tror inte du kan föreställa dig min lyckokänsla när jag kunde röra mig fritt igen efter alla år i bur. Synd nog skedde detta ju till priset av att jag startade ett kärnvapenkrig, men du får förlåta mig, jag är ju ändå bara en gorilla och hade ingen aning vad det var för konstig portfölj jag fått i mina händer”.
On the go news 